Var det Carl Jung som höll på med synkronicitet – en företeelse när man tänker på något som händer sedan den personen på riktig?
Om en sådan figur undersökte saken (visst, inte bara han) måste det hända andra, och inte bara mig?
Men det är just det som hänt när jag först hittat på namnet för projektet Från en bokidé till boksuccé … och sedan sett det på riktigt. Eller nästan samma namn, men rätt så nära att det fick mig att haja till: Från bokidé till bokmässan.
Tror ni på slump? En cigarr är bara … och så vidare, och så vidare. Det hela betydde kanske ingenting? Men den impulsen var för stark: Jag måste bara vara med.
Hjärnan sa: Är du knäpp? Du kan/får/borde inte.
Men vem lyssnar på hjärnan?
Efter första steget med lektörsläsningar (två) följde andra: redaktören. En lärdom av det hela: Om jag inte skrivit synopsis skulle det bli ett vulkanutbrott i skallen på mig.
Så såg det ut i början. Läskigt. Den varianten skulle jag aldrig visa för redaktören. Det är som att försöka knäcka en kod utan någon som helst förutsättning att kunna göra det. Till slut har det blivit obegripligt även för mig och följande varianten är mer användbar. Ungefär som en karta genom manuset. Eller en plan.
Det som fick strykas fick strykas. Men det som skulle flyttas till andra kapitel lyckades jag med bara tack vare planen (alias: synopsis). Och sedan fick det flyttas igen någon annanstans.
Det som glädjer mig, förutom själva kreativa processen att bearbeta en text som någon annan kompetent människa skrivit en massa kommentarer till är att redaktören inte krävt att skriva om alla kapitel, och helst om ett annat ämne.
Går nu i väntan på resultat efter andra redaktörsläsning.
Nova Ling 