Kinematografin har blivit till en hel värld med sina egna myter och skrönor. En av de mest kända och fascinerande är 25-bild-effekten, också känd som subliminal perception. Tänk vad kunde hända om en omärkbar för öga bild skulle påverka medvetanden. Omedvetet. På gott och ont.
Den tanken ger mig kalla kårar. Den är otäck. För det blir nog mest på ont, än på gott.
Och Pandoras ask kan öppnas när som helst …
Däremot är det kul att leta efter dolda budskap i filmer. Men finns de i böcker? Det sägs ju mycket om att skriva kinematografiskt. Tar vi det till nästa nivå?
Image by aytuguluturk from Pixabay
I Konsten att lämna en psykopat finns de hemliga meddelandena inkodade i perspektiven. Vi har Ida-perspektivet och Vlad-perspektivet och faktarutorna. Läsare kan se dessa lätt i innehållsförteckningen i slutet av boken. Har ni sett The Simpsons (My Mother the Carjacker)? Det avsnittet där Homer blev kontaktad av sin mor genom en chiffer i tidningen? Ungefär så funkar det också här. Dock tänkte jag göra det lite svårare. Så det är inte rader som gäller, utan kapitel. Vissa meddelanden går att dechiffrera bara om man har nyckeln. Utan nyckeln – även om man lyckats samla ihop alla bokstäver – går det inte att bilda ord. Nyckeln är en palindrom som också har med karaktärerna i boken att göra. Det är bara att sätta ett likhetstecken i mitten på palindromen, och allt faller på plats. Då fattar man hur den obegripliga gojan blir läsbar och plötsligt får mening.
Andra meddelanden behöver ingen nyckel. Där gäller det att förstå sig på mönster, och bokstäverna radas upp i ord.
Det finns även enstaka ord lite här och där i texten som också kan läsas med hjälp av nyckeln. Bland annat författarens riktiga namn.
De hemliga meddelandena (nästan alla) är kvar i ljudboken När ingen hör, när ingen ser.
Det finns en underbar sida https://www.smakprov.se/sok/?sok=nova+ling där det går att provläsa några sidor ur vissa böcker. Dock inte från min debutroman. Och långt ifrån alla böcker som finns listade på sidan.
Tanken är tilltalande. Samma som att provsmaka karameller innan man bestämt sig. Och samma som drivit mig till att börja lägga ut korta avsnitt från mina romaner och noveller. Länken här nedan går till första kapitlet från novellen Jaktsäsongen:
Det är en speciell känsla – att vara med på Bokmässan i Göteborg som utställare. Och att vara där för första gången.
Inte jag som kommit på det där uttrycket om oskulden. Men farbror Freud hade nog rätt, det är i sådana banor som många tänker.
Jag skulle ha lanseringen. All research, alla förberedelser…och det blev helt annorlunda trots det. Jag skulle berätta om boken, utmaningar och syften. Men det blev inte som planerat. Ann Ljungberg från Litterära Konsulter ställde frågor, och jag svarade så gott det gått. Slutsatsen: det blev som i det där ordspråket om första pannkakan: en klump blev det av det.
Men vad skulle hända med mitt tal? (Och varför låter det coolare på engelska?)
Därför nu, under ett högtidligt trummande: Speech.
Hej! Jag heter Nova Ling och det är en stor glädje att vara här och ha en bok att presentera med. Konsten att lämna en psykopat. Precis det boken handlar om – i en mening (som lektörer/redaktörer uppmanar att göra). Det måste vara svårt att genomföra – att lämna en psykopat. Hur gör man då? Är det någon slags instruktionsbok?
Hur allt har börjat? Den boken föddes ur idén att hjälpa de drabbade och ge mer information, kanske fungera som en tankeställare, kanske ge ledtrådar och förhoppningsvis även lösningar. Informationen är lika med makt. Makt över sitt eget liv, just i detta fall när vi pratar om våld i nära relation. Det finns redan ganska mycket skrivet om ämnet: skönlitterära böcker och faktaböcker, avhandlingar och artiklar. Men ämnet behöver lyftas fram mer. För trots framsteg är det också vissa backslag. Boken började sitt liv som en handbok. Jag har ingen kompetens att skriva en riktig handbok, och jag visste att idén om handboken skulle gå över i något helt annat. Det var ingen dålig idé, utan en som bara behövde utvecklas mer, till något annat, något större än bara handbok. Hur som helst – även om jag inte skulle skriva en riktig handbok – en av anledningarna med att skriva KaLeP var att dela med tankar och informationen. Under tiden blev det flera olika ”linjer”, som jag kallar dem, som flätades samman. Till slut blev de fyra: handbok, dagbok, hennes(offrets) perspektiv och efter ett tag behövde jag få med även hans(förövarens) perspektiv. I handboksdelen ingår inte alla ämnen som man skulle kunna ta upp i sammanhanget, men läsaren kommer att se sambandet med de övriga delarna. Så jag tror att frågan: ”Varför just de sakerna är med men inte de andra?” blir besvarad. En annan fråga är Vem som skrivit handboken egentligen? Den har en tydlig koppling till handlingen. Och vissa uttryck antyder på att faktiskt är det inte en professionellt skriven handbok, utan något annat. Den frågan vill jag helst att läsaren ska få och ta med sig genom hela boken.
Timing
is everything sägs det. Ibland känner jag mig redan försenat med
den romanen. Fast om man tänker efter är det inte jättesent.
Tyvärr. För det finns enormt antal människor som behöver hjälp.
Just nu verkar det att det pratas och skrivs mycket om våld i nära
relation och hedersrelaterat våld – att offer ska lämna sådana
relationer, offer ska polisanmäla, men det saknas konkret
information om vad som händer efter. Efter att de lämnat och
polisanmält. Sen då? Tror man att det slutar där med happy end är
man väldigt naiv. Och offer blir återigen ensamma och måste kämpa
mot nya hot och svårigheter.
Svårigheter
och utmaningar som jag mött på vägen till mållinjen:
Som ni hör från allra första ‘Hej’ – är svenska inte mitt modersmål. Det är alltid roligt att höra någon annan att tala ett främmande språk. Jag vet, jag har hört folk från andra länder tala på mina modersmål. Man hinner inte tänka. Måste säga nånting. Här och nu. Ingen press, men när ett orm kryper ur sitt håla, då betyder det att det är lite för mycket stress. Nä… så illa är det förhoppningsvis inte, men close enought. Och ganska ofta är det berättigat att möta ett orm nånstans i en dialog. Det var en fråga vi hade bollat fram och tillbaka med redaktören. För huvudkaraktärerna har ukrainska som modersmål, samtidigt som de har bott ett tag i Sverige, och haft akademiska yrken, som förknippas med goda språkkunskaper. Därför hade vi många frågor om de skulle säga något fel när de har repliker på svenska. En gång undrade redaktören om mannen i romanen verkligen skulle kunna så många slanguttryck på svenska. Så jag fick rädda hans slang, alla de oanständiga, nedlåtande uttryck och förklara att han inte pratade i texten, utan tänkte. Och det brukar man ofta göra på modersmål.
Att
skriva på ett annat språk är helt annan sak än att prata.
Man har tid att tänka. Men då stöter man på ett annat problem.
Hur meningar ska byggas, hur man ska få läsare att relatera till
saker och ting. Ett vetenskapligt bevisat faktum är att folk som
har olika språk tänker på olika sätt. Enligt Sepir-Worf
hypotesen är språket ett verktyg som utvecklar medvetandet. Inte
tvärtom. Och därifrån kommer alla möjliga skillnader i
tankesätt.
Tror att både redaktören och korrläsaren hade sina roliga stunder. Inte bara för att jag byggde meningar på ett obegripligt sätt – ibland verkade det som en översättning i Google. Men också att vissa ord blev felanvända. Redaktören hade nog svårt att se den scenen där jag beskrev att en av karaktärerna örfilade någons rumpa. Men med tiden lär man sig att en dam i nöd är inte samma som en nödig dam.
En till utmaning i romanen: För många personer som är involverade i den riktiga processen. Under research blev jag överbelamrad med namn och yrken och arbetsuppgifter av alla de som är med i processen. Bara socialsekreterare i den historien skulle vara minst sju, och antagligen fler. Inte tala om alla poliser och volontärer på kvinnojourer och skyddade boenden. Alltså, en massa folk. Med namn, utseendebeskrivningar och egen agenda.
Jag skrev ner en lista på alla och satt igång med att sätta ihop några karaktärer eller stryka bort helt.
(Tyst, åt sidan: De är ändå fett många;-)
Att ha humor med var svårt. Det är ett ämne som är svår att se något roligt, eller komiskt, eller ironiskt i. Jag uppskattar humor i böcker. Och i den situationen som bokkaraktärerna lever i kan humor fungera som en slags flykt från allt det grymma och brutala som händer. Och när de får ett tillfälle att skämta om något då är det bara att passa på. Å andra sidan här finns alltid en plats åt ironi. Det kan man ju tänka utan att behöva säga det högt och bli slagen för det.
Det absolut svåraste var att förstå förövaren i boken. Att skriva Valds perspektiv gick med hjälp av arv-och-miljö-teorin. Han skrämde både redaktören och korrläsaren. Så jag får dra slutsatsen att Vlad blev en lyckad förövare.
Det magiska med skrivandet är att det är så lätt att missförstå. På gott och ont. Det är ju något som jag som författare kan leka lite med. Nu menar jag inte felanvändning av ord. Det som jag menar är att det kan lätt hända att det menas en sak samtidigt som det låter som något helt annan. Och göra det avsiktligt är kul. Ett plan i texten som ger en annan dimension att upptäcka. Det mest magiska är meningar med många meningar. Man tror kanske att när en bok går i tryck då är det färdigt. Nix. Det är då allt börjar. En läsare läser om en sak precis i samma mening där en annan läsare ser något helt annat. Och där en till läsare ser de olika aspekter samtidigt. Boken skrivs om med var ny läsare. Jag kan ge ett exempel på sådana meningar: Allt hängde på Vlad och hans jobbvecka – denna gång i Hultsfred. Värsta ironin i det.
Tänk er: en kvinna förbereder en flykt och för att genomföra sin plan behöver hon att hennes man ska resa till jobbet som planerat. Om han stannar hemma går hennes plan åt skogen. Där finns ironin i att hennes flyktplaner beror av den personen hon vill fly ifrån. Men om man ser ironin i namnet på stället han reser till: Hultsfred, och att det finns just fred i det (för det är det hon vill – att bli lämnad ifred), då ser man att meningen innehåller lite mer än det var från början. Och allt detta kunde förklaras i texten, men då blir det som att avslöja ett trick. Inte lika intressant.
Och det sista – bonusmaterial. Jag har kodat in hemliga meddelanden i texten. Nyckeln finns också i texten, det får jag avslöja redan. Om ni hittar en palindrom bland romanens huvudkaraktärer förmodligen har ni nyckeln i handen. Om det är rätt palindrom får man veta hur det vanliga alfabetet byts mot det som dechiffrerar meddelanden.
Jag lämnar några instruktioner på mina sociala medier.
Jag är nyfiken
på förlag. Varför? Manuset är klart, och även konverterat till
en riktig inlaga. Den bollade jag och formgivaren fram och tillbaka
ett antal gånger. Till slut påminde processen om leken Finn fem
fel (som gömde sig så listigt de bara kunde), och på sätt och vis
var det roligt. Men tiden var knapp.
Och nu skickar
jag manuset till alla möjliga förlag. Blir manuset antaget eller
refuserat? Det vet man ju aldrig (läste nyss att optimister lever
längre). Andra alternativ finns det också. Men först testar jag
detta.
Första frågan – vilka förlag finns det? – har jag fått besvarad efter några sekunders googlande. Hittade en lista i Wikipedia (parallellt föddes en till fråga: ska jag verkligen skicka manuset till de ALLA, om jag blir refuserad hela tiden):
Inte alla förlag
är med: Nicole Publishing, till exempel. Men listan har nog inte
uppdaterats ett tag.
Inga hybridförlag
heller finns där. Och på tal om det… Vilka känner jag om?
Publit, Vulkan som leder associationskedjan till Lava, BoD, Ebes
förlag, Ordberoende förlag, Hoi.
Min stora dröm dock är att manuset blir till en ljudbok. Att det får sin egen röst som ska viska i människors öron, berätta om den sidan av livet som håller sig i det dolda, i mörkret, bakom ridån.
Var det Carl Jung
som höll på med synkronicitet – en företeelse när man tänker på
något som händer sedan den personen på riktig?
Om en sådan figur undersökte saken (visst, inte bara han) måste det hända andra, och inte bara mig?
Men det är just det som hänt när jag först hittat på namnet för projektet Från en bokidé till boksuccé … och sedan sett det på riktigt. Eller nästan samma namn, men rätt så nära att det fick mig att haja till: Från bokidé till bokmässan.
Tror ni på slump? En cigarr är bara … och så vidare, och så vidare. Det hela betydde kanske ingenting? Men den impulsen var för stark: Jag måste bara vara med.
Hjärnan sa: Är
du knäpp? Du kan/får/borde inte.
Men vem lyssnar
på hjärnan?
Efter första steget med lektörsläsningar (två) följde andra: redaktören. En lärdom av det hela: Om jag inte skrivit synopsis skulle det bli ett vulkanutbrott i skallen på mig.
Så såg det ut i början. Läskigt. Den varianten skulle jag aldrig visa för redaktören. Det är som att försöka knäcka en kod utan någon som helst förutsättning att kunna göra det. Till slut har det blivit obegripligt även för mig och följande varianten är mer användbar. Ungefär som en karta genom manuset. Eller en plan.
Det som fick
strykas fick strykas. Men det som skulle flyttas till andra kapitel
lyckades jag med bara tack vare planen (alias: synopsis). Och sedan
fick det flyttas igen någon annanstans.
Det som glädjer
mig, förutom själva kreativa processen att bearbeta en text som
någon annan kompetent människa skrivit en massa kommentarer till är
att redaktören inte krävt att skriva om alla kapitel, och helst om
ett annat ämne.
Går nu i väntan
på resultat efter andra redaktörsläsning.
Hur som helst nu
är det ett nytt spännande event på gång!
Mässan The book
lounge i Norrköping är den yngsta i bokmässoskaran. Datum: 25 maj
kl.10 till 15.
Författare från hela Sverige, lektörer, illustratörer och allt möjligt folk från branschen kommer att vara på mässan enligt http://www.thebooklounge.se/
Vilket tillfälle
är lika bra att synas än bokmässor med signeringar, föreläsningar,
författarsnack?
Det är bara att
tacka Caroline Hedberg och teamet bakom eventet för en till
möjlighet att göra det.
En detalj, som handlar mer om layout än skrivande. Men vem gömmer sig i detaljerna? Hehe, exakt…
En grej att undersöka: olika typsnitt i samma text. Nu pratar jag om romaner, noveller, berättelser – sådana sorters texter. Hur reagerar läsare på olika teckensnitt är viktigt,med snudd på avgörande…i vissa fall. Störs man av det? Kan det fungera som ett hjälpmedel?
Efter en liten internundersökning kan säga att: tja…det blev många åsikter. Dock vill de flesta inte läsa i olika typsnitt. Vissa menade även att det var barnsligt och oproffsigt. Så kategorisk skulle jag inte vara, för det stänger vägar för fritt experimenterande.
Många tyckte att det störde flödet och hindrade komma in i boken ( mikrosekunddelshinder man hoppade över varenda gång typsnitt ändrats ).
De som var mer positiva hade roliga och nyttiga idéer. En av dem gillade jag mest ( idéerna alltså ): om det hjälper dig själv medan du skriver kan du ju fortsätta med det, och sen omformatera innan du skickar in manus på ett förlag, MEN behåll en kopia med olika typsnitt.
En till variant var att använda kursiv istället. Lite mer subtilt och utan att underlätta för mycket för läsare.
Vissa gillade olika typsnitt, och jag fattar det. Man kan beskriva olika huvudkaraktärer med olika typsnitt. De kan även få egna kapitel skrivna på deras typsnitt – ett hjälpmedel att orientera sig med i textdjungel med parallella spår. Det skapar ytterligare en och annan dimension i texter.
Experimentera mera skulle jag vilja säga…men när du skapar dig ett namn. Skriv tre fyra fem böcker, som säljer först. En bok behöver både författare och läsare, och läsarnas intresse, tillgivenhet och kärlek får man vinna.
Dock våga experimentera. Är en blank pappersark inte uppmanande och utmanande?
Jo.
De flesta förlag brukar ha instruktioner på deras hemsidor. Några föreslår vågat ( och antagligen motvilligt ) max 3 olika typsnitt, och då brukar det gälla något helt annat än skönlitteratur. Annars är det ett typsnitt som gäller, och så läsvänligt som det bara går.
En riktig vetenskap är det med typsnitt. En bra bok är den boken där författare älskar varenda lilla detalj, varenda bokstav. Kör hårt!
Nova Ling 