Bokmässooskuldens speech

Det är en speciell känsla – att vara med på Bokmässan i Göteborg som utställare. Och att vara där för första gången.

Inte jag som kommit på det där uttrycket om oskulden. Men farbror Freud hade nog rätt, det är i sådana banor som många tänker.

Jag skulle ha lanseringen. All research, alla förberedelser…och det blev helt annorlunda trots det. Jag skulle berätta om boken, utmaningar och syften. Men det blev inte som planerat. Ann Ljungberg från Litterära Konsulter ställde frågor, och jag svarade så gott det gått. Slutsatsen: det blev som i det där ordspråket om första pannkakan: en klump blev det av det.

Men vad skulle hända med mitt tal? (Och varför låter det coolare på engelska?)

Därför nu, under ett högtidligt trummande: Speech.

Hej! Jag heter Nova Ling och det är en stor glädje att vara här och ha en bok att presentera med. Konsten att lämna en psykopat. Precis det boken handlar om – i en mening (som lektörer/redaktörer uppmanar att göra). Det måste vara svårt att genomföra – att lämna en psykopat. Hur gör man då? Är det någon slags instruktionsbok?

Hur allt har börjat? Den boken föddes ur idén att hjälpa de drabbade och ge mer information, kanske fungera som en tankeställare, kanske ge ledtrådar och förhoppningsvis även lösningar. Informationen är lika med makt. Makt över sitt eget liv, just i detta fall när vi pratar om våld i nära relation. Det finns redan ganska mycket skrivet om ämnet: skönlitterära böcker och faktaböcker, avhandlingar och artiklar. Men ämnet behöver lyftas fram mer. För trots framsteg är det också vissa backslag. Boken började sitt liv som en handbok. Jag har ingen kompetens att skriva en riktig handbok, och jag visste att idén om handboken skulle gå över i något helt annat. Det var ingen dålig idé, utan en som bara behövde utvecklas mer, till något annat, något större än bara handbok. Hur som helst – även om jag inte skulle skriva en riktig handbok – en av anledningarna med att skriva KaLeP var att dela med tankar och informationen. Under tiden blev det flera olika ”linjer”, som jag kallar dem, som flätades samman. Till slut blev de fyra: handbok, dagbok, hennes(offrets) perspektiv och efter ett tag behövde jag få med även hans(förövarens) perspektiv. I handboksdelen ingår inte alla ämnen som man skulle kunna ta upp i sammanhanget, men läsaren kommer att se sambandet med de övriga delarna. Så jag tror att frågan: ”Varför just de sakerna är med men inte de andra?” blir besvarad. En annan fråga är Vem som skrivit handboken egentligen? Den har en tydlig koppling till handlingen. Och vissa uttryck antyder på att faktiskt är det inte en professionellt skriven handbok, utan något annat. Den frågan vill jag helst att läsaren ska få och ta med sig genom hela boken.

Timing is everything sägs det. Ibland känner jag mig redan försenat med den romanen. Fast om man tänker efter är det inte jättesent. Tyvärr. För det finns enormt antal människor som behöver hjälp. Just nu verkar det att det pratas och skrivs mycket om våld i nära relation och hedersrelaterat våld – att offer ska lämna sådana relationer, offer ska polisanmäla, men det saknas konkret information om vad som händer efter. Efter att de lämnat och polisanmält. Sen då? Tror man att det slutar där med happy end är man väldigt naiv. Och offer blir återigen ensamma och måste kämpa mot nya hot och svårigheter.

Svårigheter och utmaningar som jag mött på vägen till mållinjen:

Som ni hör från allra första ‘Hej’ – är svenska inte mitt modersmål. Det är alltid roligt att höra någon annan att tala ett främmande språk. Jag vet, jag har hört folk från andra länder tala på mina modersmål. Man hinner inte tänka. Måste säga nånting. Här och nu. Ingen press, men när ett orm kryper ur sitt håla, då betyder det att det är lite för mycket stress. Nä… så illa är det förhoppningsvis inte, men close enought. Och ganska ofta är det berättigat att möta ett orm nånstans i en dialog. Det var en fråga vi hade bollat fram och tillbaka med redaktören. För huvudkaraktärerna har ukrainska som modersmål, samtidigt som de har bott ett tag i Sverige, och haft akademiska yrken, som förknippas med goda språkkunskaper. Därför hade vi många frågor om de skulle säga något fel när de har repliker på svenska. En gång undrade redaktören om mannen i romanen verkligen skulle kunna så många slanguttryck på svenska. Så jag fick rädda hans slang, alla de oanständiga, nedlåtande uttryck och förklara att han inte pratade i texten, utan tänkte. Och det brukar man ofta göra på modersmål.

Att skriva på ett annat språk är helt annan sak än att prata. Man har tid att tänka. Men då stöter man på ett annat problem. Hur meningar ska byggas, hur man ska få läsare att relatera till saker och ting. Ett vetenskapligt bevisat faktum är att folk som har olika språk tänker på olika sätt. Enligt Sepir-Worf hypotesen är språket ett verktyg som utvecklar medvetandet. Inte tvärtom. Och därifrån kommer alla möjliga skillnader i tankesätt.

Tror att både redaktören och korrläsaren hade sina roliga stunder. Inte bara för att jag byggde meningar på ett obegripligt sätt – ibland verkade det som en översättning i Google. Men också att vissa ord blev felanvända. Redaktören hade nog svårt att se den scenen där jag beskrev att en av karaktärerna örfilade någons rumpa. Men med tiden lär man sig att en dam i nöd är inte samma som en nödig dam.

En till utmaning i romanen: För många personer som är involverade i den riktiga processen. Under research blev jag överbelamrad med namn och yrken och arbetsuppgifter av alla de som är med i processen. Bara socialsekreterare i den historien skulle vara minst sju, och antagligen fler. Inte tala om alla poliser och volontärer på kvinnojourer och skyddade boenden. Alltså, en massa folk. Med namn, utseendebeskrivningar och egen agenda.

Jag skrev ner en lista på alla och satt igång med att sätta ihop några karaktärer eller stryka bort helt.

(Tyst, åt sidan: De är ändå fett många;-)

Att ha humor med var svårt. Det är ett ämne som är svår att se något roligt, eller komiskt, eller ironiskt i. Jag uppskattar humor i böcker. Och i den situationen som bokkaraktärerna lever i kan humor fungera som en slags flykt från allt det grymma och brutala som händer. Och när de får ett tillfälle att skämta om något då är det bara att passa på. Å andra sidan här finns alltid en plats åt ironi. Det kan man ju tänka utan att behöva säga det högt och bli slagen för det.

Det absolut svåraste var att förstå förövaren i boken. Att skriva Valds perspektiv gick med hjälp av arv-och-miljö-teorin. Han skrämde både redaktören och korrläsaren. Så jag får dra slutsatsen att Vlad blev en lyckad förövare.

Det magiska med skrivandet är att det är så lätt att missförstå. På gott och ont. Det är ju något som jag som författare kan leka lite med. Nu menar jag inte felanvändning av ord. Det som jag menar är att det kan lätt hända att det menas en sak samtidigt som det låter som något helt annan. Och göra det avsiktligt är kul. Ett plan i texten som ger en annan dimension att upptäcka. Det mest magiska är meningar med många meningar. Man tror kanske att när en bok går i tryck då är det färdigt. Nix. Det är då allt börjar. En läsare läser om en sak precis i samma mening där en annan läsare ser något helt annat. Och där en till läsare ser de olika aspekter samtidigt. Boken skrivs om med var ny läsare. Jag kan ge ett exempel på sådana meningar: Allt hängde på Vlad och hans jobbvecka – denna gång i Hultsfred. Värsta ironin i det.

Tänk er: en kvinna förbereder en flykt och för att genomföra sin plan behöver hon att hennes man ska resa till jobbet som planerat. Om han stannar hemma går hennes plan åt skogen. Där finns ironin i att hennes flyktplaner beror av den personen hon vill fly ifrån. Men om man ser ironin i namnet på stället han reser till: Hultsfred, och att det finns just fred i det (för det är det hon vill – att bli lämnad ifred), då ser man att meningen innehåller lite mer än det var från början. Och allt detta kunde förklaras i texten, men då blir det som att avslöja ett trick. Inte lika intressant.

Och det sista – bonusmaterial. Jag har kodat in hemliga meddelanden i texten. Nyckeln finns också i texten, det får jag avslöja redan. Om ni hittar en palindrom bland romanens huvudkaraktärer förmodligen har ni nyckeln i handen. Om det är rätt palindrom får man veta hur det vanliga alfabetet byts mot det som dechiffrerar meddelanden.

Jag lämnar några instruktioner på mina sociala medier.

Om någon frågar om det i kommentarer…